Pension – Mitt alldeles eget träsk

Det finns så mycket med min pension som känns lite ångestladdat…

PPM:
Året är 2000, jag jobbar med webb, glider på min nya Microbike till nätverkscocktails, svartklädd i Prada, röker davidoffcigariller och dricker rödvin inne på Sturehof. Då valde svenska staten att anförtro mig med ett eget investeringsbeslut: PPM. Investerade hela klabbet i Robur Contura, en sjukt het IT-fond runt år 2000, kan också ha haft 5% i en obskyr läkemedelsfond. Nu lade jag om investeringsstrategin (låter liksom proffsigt att säga strategi…) två, tre år senare. Om jag är riktigt snäll mot mig själv: -bättre sent än aldrig.

Tjänstepensioner:
Med ett jobbyte vart tredje år, inom lite olika avtalsområden, har jag väldigt många försäkringar med inte lika många pengar i. Här finns mycket att uppröras över (eller ångest att få). Några exempel: skulle jag valt traditionell försäkring, varför fortsätter fasta avgifter tas ut i några och inte i andra, varför hamnar inte alla pengar som placeras i samma försäkringsbolag i samma försäkring och varför äger inte jag mina egna försäkringar!? Bara några av frågorna inom området.

Att jag, de gånger jag försökt, inte kan reda ut härvan:
Så här, det känns som att pensionssystemet är uppbyggt för riktiga vuxna, de som stannar på samma arbetsplats hela livet, och att alla vi andra är loooosers (och att försäkringsbolag och banker är vinnare).
Märk att jag skriver känns, jag hoppas jag har fel för annars blir det ju liksom fattigt senare.

Det skulle vara grymt om det fanns några eller någon därute som känner att de vill vara med och ta del av minskad ångest, ökat adrenalin eller dela med dig av kunskap inom området.

Mitt pensionerade alter-ego.